Jag var HELT slut.
Mörk skog, pannlampa, jag och hunden. Åtta kilometer i benen och dåligt med mat under dagen. Energin lyste med sin frånvaro, medan pannlampan lyste upp några meter framför mig. Jag var på väg att ge upp och börja gå. Hade inget mer att ge. Över huvud taget.
Då klev hunden i ett jordgetingbo.
Från ingenstans blir jag stucken på fjorton ställen samtidigt. Efter några sekunder fattar jag vad som händer, och hjärnan backar tolv tusen år. Jag blir ett djur som flyr. Amygdala tar över spakarna och jag tänker inte en enda tanke. De sista två kilometrarna håller jag ett snittempo på 3:21 min/km.
Insikt: Gränsen jag känner är inte gränsen jag har. Man behöver lyssna på kroppen men ibland hamnar man i situationer som man måste lösa - och då gör man oftast det.
Hunden kom undan. Men jag såg i hans blick att han såg på mig annorlunda. "Välkommen till flocken" sa han.
