Det är faktiskt inte upp till mig att avgöra. Det spelar ingen roll hur mycket ögonkontakt jag håller, hur många uppmuntrande nickar jag ger eller hur väl jag sammanfattar det som sägs.
Det enda som räknas är om personen framför mig KÄNNER sig lyssnad på.
Samma sak gäller när vi försöker hjälpa någon. Det är inte vi som avgör om vår insats var värdefull – det gör den som tar emot hjälpen.
🥒 Igår ville mitt yngsta barn hjälpa till i köket och erbjöd sig att hacka gurkan. Fint på så många sätt ju. "Hacka den i fina bitar", sa jag. När jag plockat upp sex gurkstavar från golvet och tittade på skärbrädan så KÄNDE jag mig inte så hjälpt.
Han är numera satt under handlingsplan och om vi inte ser en tydlig förbättring inom en snar framtid så kanske vi kommer att behöva genomföra "en jättetung men samtidigt nödvändig förändring" 😉 (Du som förstår förstår).
