Tidigt i min karriär fick jag (välförtjänt) smeknamnet "Metafor-farfar". Sprunget ur ett näst intill tvångsmässigt behov av att utrycka många av mina tankar, känslor och idéer i liknelser, metaforer och analogier. Jag fattar att det är påfrestande för mina närmaste (och blir ibland smärtsamt upplyst om detta utan fingrar emellan) men det finns en logisk förklaring till att vi så ofta hör människor uttrycka sig med hjälp av liknelser.
Det handlar om biologi. Beslutsfattande är främst kopplat till det limbiska systemet, särskilt amygdala och andra delar av hjärnans djupare strukturer. Men. Den har begränsad eller ingen förmåga till språklig uttrycksförmåga. Språket sitter nämligen någon helt annanstans. Känner att jag är ute på djupt vatten och lär väl bli slagen på fingrarna av mina hjärnforskar-kontakter här MEN - det sitter i hjärnans vänstra hemisfär. Närmare bestämt i vänstra frontal- och tinningloben (väl?). Det innebär att beslut är känslomässigt grundade men helt utan förmåga att sätta ord på. Det innebär att det bästa sättet vi kan förmedla det på är via en bild som hjälper oss att göra det abstrakta mer konkret. Det förklarar också uttrycket "magkänsla". Något vi vet att vi vet men vet inte varför vi vet att vi vet.
Så - med detta invecklade inlägg vill jag säga: Jag ÄLSKAR liknelser! Jag tror att de flesta som jobbat med mig kan skriva under på det 😅
Det måste ju finnas fler än jag som har ett orimligt kärleksfullt förhållande till att tala i bilder? If you're out there - låt oss metafornördar dela våra bästa exempel så att vi kan fortsätta trötta ut vår omgivning i lååååånga utläggningar framöver också.
Jag börjar i kommentarsfältet och hoppas att fler vill bidra. Lite som ett tåg som har farten uppe kan bryta en 80 cm tjock betongvägg medan ett tåg som står still int...(skoja bara - jag ska inte dra igång redan!)
På bilden: Drar en långsökt liknelse om gäddor för att beskriva hur kultur formas. 100% on brand.
