Klockan är strax efter nio på onsdag morgon. Det är strålande sol och 25 grader i slutet av augusti ☀️ Jag känner mig (som alltid i samband med tävling) nervös och spänd.
Då ställer sig Sara Roos på Valldas putting green inför alla spelare, sponsorer och värdar, tillsammans med två representanter från AjaBajaCancer och påminner oss alla om varför vi är där egentligen. Med en ledares trygghet och en medmänniskas empati minns hon sin gamla chef och vän som lämnade oss alldeles för tidigt.
Teea Flygare blev 49 år. Hon älskade att spela golf med sin familj och dricka prosecco med sina vänner. Hon är inte där men i min boll går en kompis ur proseccogänget med hennes gamla skor, och folk som aldrig har träffat henne får lära känna henne genom alla historier som berättas. Om hennes ständiga driv att göra livet och vardagen bättre för andra - i det lilla och i det stora.
Det sägs att den bästa medicinen mot nervositet är oxytocin – hormonet som utsöndras när man blir rörd. Jag kan meddela att det fungerar alldeles utmärkt. För när jag stod och lyssnade på Sara och Kingstons mamma från AjaBajaCancer, som berättade sina historier med tårarna rinnande nedför kinderna, rann all spänning ur kroppen också.
Jag tänkte på mina fina och starka vänner E och R som kämpat i ett tvåfrontskrig mot cancer i snart 14 år. På M som kämpar varje dag för att överleva. Jag tänkte på W som gick hem med sin pappa från vårt midsommarfirande med magont och som aldrig kom tillbaka 🕊️
Och jag tänkte på min pappa, som efter tretton års kamp mot cancern fick ge upp en kall vinterdag för snart fyra år sedan.
The Y Company startade ur en vilja att göra både mitt och andras liv mer meningsfullt. Dagar som dessa, hur mycket smärta de än påminner om, gör mig tacksam för det som ännu finns kvar.
Tacksam för alla fina människor som ser till att dom som inte finns ändå finns.
