Var i Spanien med familjen under höstlovet. Efter en middag gick jag och min yngste på upptäcksfärd i närområdet. Hittade en slå-och-sparka-så-hårt-du-kan-maskin. Kvällen räddad.
Pajken gjorde så gott han kunde och jag gick all in. Inte längre förälder. Två polare. En maskin. Massa euro. Jag fick på en lyckoträff och satte nytt high score. Eurofin var total hos oss båda men ganska snabbt vaknade en känsla av besvikelse i mig. Hur fan toppar man det här? Nu var jakten slut. Jakten på nästa nivå, nästa kick, nästa erkännande.
Det är något som jag kan relatera till i verkliga livet också. Alltså utanför trottoaren i Spanien. Att känslan av att uppnå mål är ett tvåäggat svärd. En känsla av tomhet.
Det var sista kvällen och ingen ville ha med sig mynt i euro hem så vi investerade tungt i maskinen. Nu hade hela familjen slutit upp och alla fick köra. Jag fick sista euron och tänkte att jag skiter i allt. Inget är viktigare än att tangera rekordet inför ögonen på familjen. Resten är historia.
Det finns alltid en nästa nivå. Det gäller bara att gräva tillräckligt djupt.
Eller så går man runt med en känsla av att man duger som man är. Vi är alla olika.
Over and out, Prestationsknarkaren
