Anledningen till att värdegrund är svårt, nästan omöjligt, att sälja.
Får några år sen såg jag ett program på SVT där man fick följa unga par som tvivlade på sina relationer. Ihopklumpade i någon form av Big Brother-inspirerad villa på Malta fick vi som tittare följa dom under middagar, vid poolen men också under deras samtalsterapi med den självutnämnde "kick-ass-coachen" Philip Diab.
Under en session riktade sig Philip till en deltagare som, under deras parterapi, visade lika mycket engagemang som en bokhylla. Det var tydligt att han inte såg sin del i problemet även om det var uppenbart för alla andra. Lätt framåtlutad och med blicken fäst på den unga killen som utgjorde 50% av en dålig relation och tog 0% ansvar för den, sa Philip:
"Coaching är inte för dom som behöver det. Det är för dom som vill ha det."
Budskapet gick hem och jag har tagit det med mig sedan dess. Varför? Jo, för att det bygger på en idé om att det yttersta ansvaret vilar på en själv. Dom som får ut massor av att söka professionell hjälp är oftast motiverade att skapa förändring men behöver hjälp med HUR.
När jag berättar vad jag jobbar med så brukar många tipsa mig om företag som "verkligen hade behövt min hjälp". Dom beskriver arbetsplatser med vedervärdig kultur, dåliga chefer och förkastlig jargong. "Det hade varit såååååååå bra", säger dom. Varje gång tänker jag samma sak: Undrar om företagets högsta ledning tycker det?
Det är nämligen svårt att hjälpa någon som inte tycker att han har ett problem.
Så, kraftigt influerad av citatet ovan så säger jag:
"En sund företagskultur är inte för dom som behöver det. Det är för dom som vill ha det."
PS. Gissa vem som hade utmaningar med att se sin del av relationen.
